Italian Rococo Era Painter, 1697-1768 Italian painter, etcher and draughtsman. He was the most distinguished Italian view painter of the 18th century. Apart from ten years spent in England he lived in Venice, and his fame rests above all on his views (vedute) of that city; some of these are purely topographical, others include festivals or ceremonial events. He also painted imaginary views (capriccios), although the demarcation between the real and the invented is never quite clearcut: his imaginary views often include realistically depicted elements, though in unexpected surroundings, and in a sense even his Venetian vedute are imaginary. He never merely re-created reality. He was highly successful with the English, helped in this by the British connoisseur JOSEPH SMITH, whose own large collection of Canaletto works was sold to King George III in 1762. The British Royal Collection has the largest group of his paintings and drawings.  Related Paintings of Canaletto :. | vy fran tullhuskajen i venedig | The Stonemason's Yard | Arrival of the French Ambassador in Venice (detail) d | The Piazzetta g | The Fonteghetto della Farina |
Related Artists:
jean-Baptiste-Simeon Chardin
1699-1779 was an 18th-century French painter. He is considered a master of still life.Chardin was born in Paris, the son of a cabinetmaker, and rarely left the city. He lived on the Left Bank near Saint-Sulpice until 1757, when Louis XV granted him a studio and living quarters in the Louvre.Chardin entered into a marriage contract with Marguerite Saintard in 1723, whom he did not marry until 1731.He served apprenticeships with the history painters Pierre-Jacques Cazes and Noël-Nicholas Coypel, and in 1724 became a master in the Academie de Saint-Luc. Upon presentation of The Ray in 1728, he was admitted to the Academie Royale de Peinture et de Sculpture. The following year he ceded his position in the Academie de Saint-Luc. In November of 1731 his son Jean-Pierre was baptized, and a daughter, Marguerite-Agn's, was baptized in 1733. In 1735 his wife Marguerite died, and within two years Marguerite-Agn's had died as well.Beginning in 1737 Chardin exhibited regularly at the Salon. He would prove to be a 'dedicated academician', regularly attending meetings for fifty years, and functioning successively as counsellor, treasurer, and secretary, overseeing in 1761 the installation of Salon exhibitions. In 1744 he entered his second marriage, this time to Françoise-Marguerite Pouget. The following year a daughter, Angelique-Françoise, was born, but she died in 1746. In 1752 Chardin was granted a pension of 500 livres by Louis XV. At the Salon of 1759 he exhibited nine paintings; it was the first Salon to be commented upon by Denis Diderot, who would prove to be a great admirer and public champion of Chardin's work.Beginning in 1761, his responsibilities on behalf of the Salon, simultaneously arranging the exhibitions and acting as treasurer, resulted in a diminution of productivity in painting, and the showing of 'replicas' of previous works.In 1763 his services to the Academie were acknowledged with an extra 200 livres in pension. In 1765 he was unanimously elected associate member of the Academie des Sciences, Belles-Lettres et Arts of Rouen, but there is no evidence that he left Paris to accept the honor.By 1770 Chardin was the 'Premiere peintre du roi', and his pension of 1,400 livres was the highest in the Academy.In 1772 Chardin's son,
georg von rosen
Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.
Alois Auer von Welsbach
Wels1813-1869 Vienna